Bevis
Lasermannen
Lyssnade precis på en gammal P3 Dokumentär om Lasermannen.
Det slår mig hur 2010-talet är en sorglig kopia av 1990-talet. 1990-talet var decenniet då rasismen växte sig stark i Sverige (P3 dokumentär om det). På 90-talet fick vi ett nytt betygssystem och skolreform, vi fick ett främligsfientligt parti i riksdagen, vi hade en blå regering, vi hade en man som sprang runt och sköt invandrare bara för att de var invandrare osv. osv. Känns sakerna igen från idag?
Det som är sorgligt med dagens Sverige jämfört med 1990-talets Sverige är att folket verkar ha tystnat.
Idag har det inte gjorts låtar om "den nya lasermannen" som det gjordes då... var är Latin Kings och Infinite Mass?
Idag har inte 3000 människor tågat i fackeltåg mot rasismen. Var har civilkuraget och solidariteten tagit vägen?
Och idag tog det 13-15 skjutna för att man skulle koppla ihop skotten i Malmö. Nu vet ju inte jag vad som händer i utredningar på polisen, jag har ju inte inside information, men i media framställdes det så att man inte kopplat ihop skotten förrän 13 (eller var det t.o.m 15?) människor hade blivit skjutna. 1990-talets laserman sköt 3 personer innan man kopplade ihop skotten till en och samma gärningsman. 3 har blivit 13. 1990-talets laserman sköt inte ens 13 personer allt som allt. Han skottskadade 9 och dödade 1.
Dagens Sverige är en sorglig kopia av 1990-talet. Jag frågar mig bara varför? Glömmer vi så snabbt? var det så enkelt att ramla tillbaka?
Och vad har hänt med alla som engagerade sig då? På 1990-talet sa folket till slut ifrån. Nu verkar vi lida i det tysta. Är det såhär det ska vara?
Kanske har svenska folket nu 20 år senare köpt Birgit Friggebods lösning på problemet: We shall overcome
Det slår mig hur 2010-talet är en sorglig kopia av 1990-talet. 1990-talet var decenniet då rasismen växte sig stark i Sverige (P3 dokumentär om det). På 90-talet fick vi ett nytt betygssystem och skolreform, vi fick ett främligsfientligt parti i riksdagen, vi hade en blå regering, vi hade en man som sprang runt och sköt invandrare bara för att de var invandrare osv. osv. Känns sakerna igen från idag?
Det som är sorgligt med dagens Sverige jämfört med 1990-talets Sverige är att folket verkar ha tystnat.
Idag har det inte gjorts låtar om "den nya lasermannen" som det gjordes då... var är Latin Kings och Infinite Mass?
Idag har inte 3000 människor tågat i fackeltåg mot rasismen. Var har civilkuraget och solidariteten tagit vägen?
Och idag tog det 13-15 skjutna för att man skulle koppla ihop skotten i Malmö. Nu vet ju inte jag vad som händer i utredningar på polisen, jag har ju inte inside information, men i media framställdes det så att man inte kopplat ihop skotten förrän 13 (eller var det t.o.m 15?) människor hade blivit skjutna. 1990-talets laserman sköt 3 personer innan man kopplade ihop skotten till en och samma gärningsman. 3 har blivit 13. 1990-talets laserman sköt inte ens 13 personer allt som allt. Han skottskadade 9 och dödade 1.
Dagens Sverige är en sorglig kopia av 1990-talet. Jag frågar mig bara varför? Glömmer vi så snabbt? var det så enkelt att ramla tillbaka?
Och vad har hänt med alla som engagerade sig då? På 1990-talet sa folket till slut ifrån. Nu verkar vi lida i det tysta. Är det såhär det ska vara?
Kanske har svenska folket nu 20 år senare köpt Birgit Friggebods lösning på problemet: We shall overcome
Stress och leda på samma gång
Jag är så galet stressad. Jag har inte mycket att göra men jag är så mentalt stressad. Jag har alldeles för många saker som bara hänger i luften just nu.
Om två månader tar jag examen. OM TVÅ MÅNADER! Efter 4,5 år är jag (äntligen?) färdig lärare. Det här innebär en otrolig mental press.
I 4,5 år har jag vetat vad jag gör. Jag studerar. De enda val jag gjort är om jag ska läsa svenska eller engelska nästa termin. Om jag ska skriva examensarbete eller läsa en breddning. Inga vansinnigt svåra beslut. Men nu! Nu hänger allt i luften.
Samtidigt som jag läser mina allra sista poäng ska jag söka jobb och jag har också blivit en populär vikarie på kulturskolan så jag jobbar en del och så är det mycket fram och tillbaka med bandet. Det är för mycket!
Att klara tentor, plugga, jobba, vara nervös över eventuell arbetslöshet, hitta jobb att söka, fixa spelningar och releaseparty och repa är egentligen inte mycket att göra. Vissa dagar sitter jag bara och gör ingenting. Jag blir paralyserad när jag inte har något inbokat. Paralyserad av den mentala stressen av att helt plötsligt vara klar.
Min framtid ligger i någon annans händer och det skrämmer mig.
Om jag får ett jobb ska jag dessutom börja jobba innan jag har tagit examen. Det innebär att man ska göra bra ifrån sig på sin nya arbetsplats samtidigt som man ska lyckas med den sista tentan och få ta ut sin examen.
Alla tankar gör mig galen och jag är rädd samidigt som jag känner mig säker. Vem skulle inte vilja anställa mig liksom? Jag är askompetent och ambitiös. Jag har hög arbetsmoral och jag gör alltid mitt bästa. Men vem skulle vilja anställa mig? Jag har dreads, bor i kollektivhus och spelar i punkband.
Det är för mycket! Jag orkar inte vara stressad mer och jag orkar inte vara uttråkad längre.
Idag kom ett introduktionsbrev från folkhögskolelärarprogrammet också. Min backup-plan vill också att jag ska engagera mig. Jag orkar inte det.
Om två månader tar jag examen. OM TVÅ MÅNADER! Efter 4,5 år är jag (äntligen?) färdig lärare. Det här innebär en otrolig mental press.
I 4,5 år har jag vetat vad jag gör. Jag studerar. De enda val jag gjort är om jag ska läsa svenska eller engelska nästa termin. Om jag ska skriva examensarbete eller läsa en breddning. Inga vansinnigt svåra beslut. Men nu! Nu hänger allt i luften.
Samtidigt som jag läser mina allra sista poäng ska jag söka jobb och jag har också blivit en populär vikarie på kulturskolan så jag jobbar en del och så är det mycket fram och tillbaka med bandet. Det är för mycket!
Att klara tentor, plugga, jobba, vara nervös över eventuell arbetslöshet, hitta jobb att söka, fixa spelningar och releaseparty och repa är egentligen inte mycket att göra. Vissa dagar sitter jag bara och gör ingenting. Jag blir paralyserad när jag inte har något inbokat. Paralyserad av den mentala stressen av att helt plötsligt vara klar.
Min framtid ligger i någon annans händer och det skrämmer mig.
Om jag får ett jobb ska jag dessutom börja jobba innan jag har tagit examen. Det innebär att man ska göra bra ifrån sig på sin nya arbetsplats samtidigt som man ska lyckas med den sista tentan och få ta ut sin examen.
Alla tankar gör mig galen och jag är rädd samidigt som jag känner mig säker. Vem skulle inte vilja anställa mig liksom? Jag är askompetent och ambitiös. Jag har hög arbetsmoral och jag gör alltid mitt bästa. Men vem skulle vilja anställa mig? Jag har dreads, bor i kollektivhus och spelar i punkband.
Det är för mycket! Jag orkar inte vara stressad mer och jag orkar inte vara uttråkad längre.
Idag kom ett introduktionsbrev från folkhögskolelärarprogrammet också. Min backup-plan vill också att jag ska engagera mig. Jag orkar inte det.
Släpp fångarna loss...
Nu har det äntligen hänt! Aung San Suu Kyi är fri! Efter 20 år får hon äntligen vistas bland sitt folk.
Nu kan hon komma till Norge och hålla sitt tacktal för det fredspris hon fick 1991. Det enda som behövs för att hon ska komma hit är att juntan garanterar att hon får återvända efteråt. Och vad säger hon när hon kommer ut? - Snälla, låt mig få veta era tankar, vad ni vill.
Nu kan hon komma till Norge och hålla sitt tacktal för det fredspris hon fick 1991. Det enda som behövs för att hon ska komma hit är att juntan garanterar att hon får återvända efteråt. Och vad säger hon när hon kommer ut? - Snälla, låt mig få veta era tankar, vad ni vill.
Hon har folket i fokus. Inte sig själv. Det känns som om en stor del av Sveriges befolkning borde ta efter detta och börja tänka på samhället istället för sig själva.
On another note:
Man påstår att FRA och IPRED är helt okej; för jag har ju ingenting att dölja. Det enda man behöver göra är att snegla lite åt väster för att se hur illa det kan gå. Övervakning blir snabbt ett växande problem i Norge, vårt grannland. Arbetsgivare gör vad som helst för att hålla koll på sina anställda. På en arbetsplats tvingades kvinnorna ha röda armband på sig när de hade mens så att arbetsgivaren kunde kontrollera att de inte gick på toa för ofta. Hej hopp, så kan det gå!
men jag har ju ingenting att dölja... så det är väl okej va?
Å hör sen
