The story of Dalarna pt 1
När vi skulle åka så var jag tvungen att ta ett kort på Linköpings tågstation. Där fanns en ensam strumpa och jag tycker alltid att ensamma strumpor på marken är så vansinnigt roliga, för vem tappar en strumpa liksom? Hur tappar man en strumpa utan att märka det? Man måste ju först tappa skon och sen strumpan... sjukt roligt i alla fall.
Men när jag satt där och tittade på den ensamma strumpan blev jag helt plötsligt vemodig. Den bara låg där, ensam, bortglömd och tappad.
Det kändes så sorgligt på något sätt. Den var ensam i hela världen och alla människor bara gick förbi. Den ensamma strumpan var liksom inte värd något längre. Den var någons värme och skydd innan den blev tappad men nu var den bara värdelös. Allt kändes väldigt vemodigt och jag ville dela med mig av det. Titta på bilden och spela musiken så får du kanske kanske samma känsla som jag fick.
Soundtrack till strumpan: http://www.youtube.com/watch?v=EcNN5SEb-Kg
Men när jag satt där och tittade på den ensamma strumpan blev jag helt plötsligt vemodig. Den bara låg där, ensam, bortglömd och tappad.
Det kändes så sorgligt på något sätt. Den var ensam i hela världen och alla människor bara gick förbi. Den ensamma strumpan var liksom inte värd något längre. Den var någons värme och skydd innan den blev tappad men nu var den bara värdelös. Allt kändes väldigt vemodigt och jag ville dela med mig av det. Titta på bilden och spela musiken så får du kanske kanske samma känsla som jag fick.
Soundtrack till strumpan: http://www.youtube.com/watch?v=EcNN5SEb-Kg
Kommentarer
Postat av: T
Jag känner ett väldigt vemod och en sorg, men ändå med ett visst hopp efter att lyssnat på musiken och sett strumpbilderna.
Trackback
