Lasermannen
Lyssnade precis på en gammal P3 Dokumentär om Lasermannen.
Det slår mig hur 2010-talet är en sorglig kopia av 1990-talet. 1990-talet var decenniet då rasismen växte sig stark i Sverige (P3 dokumentär om det). På 90-talet fick vi ett nytt betygssystem och skolreform, vi fick ett främligsfientligt parti i riksdagen, vi hade en blå regering, vi hade en man som sprang runt och sköt invandrare bara för att de var invandrare osv. osv. Känns sakerna igen från idag?
Det som är sorgligt med dagens Sverige jämfört med 1990-talets Sverige är att folket verkar ha tystnat.
Idag har det inte gjorts låtar om "den nya lasermannen" som det gjordes då... var är Latin Kings och Infinite Mass?
Idag har inte 3000 människor tågat i fackeltåg mot rasismen. Var har civilkuraget och solidariteten tagit vägen?
Och idag tog det 13-15 skjutna för att man skulle koppla ihop skotten i Malmö. Nu vet ju inte jag vad som händer i utredningar på polisen, jag har ju inte inside information, men i media framställdes det så att man inte kopplat ihop skotten förrän 13 (eller var det t.o.m 15?) människor hade blivit skjutna. 1990-talets laserman sköt 3 personer innan man kopplade ihop skotten till en och samma gärningsman. 3 har blivit 13. 1990-talets laserman sköt inte ens 13 personer allt som allt. Han skottskadade 9 och dödade 1.
Dagens Sverige är en sorglig kopia av 1990-talet. Jag frågar mig bara varför? Glömmer vi så snabbt? var det så enkelt att ramla tillbaka?
Och vad har hänt med alla som engagerade sig då? På 1990-talet sa folket till slut ifrån. Nu verkar vi lida i det tysta. Är det såhär det ska vara?
Kanske har svenska folket nu 20 år senare köpt Birgit Friggebods lösning på problemet: We shall overcome
Det slår mig hur 2010-talet är en sorglig kopia av 1990-talet. 1990-talet var decenniet då rasismen växte sig stark i Sverige (P3 dokumentär om det). På 90-talet fick vi ett nytt betygssystem och skolreform, vi fick ett främligsfientligt parti i riksdagen, vi hade en blå regering, vi hade en man som sprang runt och sköt invandrare bara för att de var invandrare osv. osv. Känns sakerna igen från idag?
Det som är sorgligt med dagens Sverige jämfört med 1990-talets Sverige är att folket verkar ha tystnat.
Idag har det inte gjorts låtar om "den nya lasermannen" som det gjordes då... var är Latin Kings och Infinite Mass?
Idag har inte 3000 människor tågat i fackeltåg mot rasismen. Var har civilkuraget och solidariteten tagit vägen?
Och idag tog det 13-15 skjutna för att man skulle koppla ihop skotten i Malmö. Nu vet ju inte jag vad som händer i utredningar på polisen, jag har ju inte inside information, men i media framställdes det så att man inte kopplat ihop skotten förrän 13 (eller var det t.o.m 15?) människor hade blivit skjutna. 1990-talets laserman sköt 3 personer innan man kopplade ihop skotten till en och samma gärningsman. 3 har blivit 13. 1990-talets laserman sköt inte ens 13 personer allt som allt. Han skottskadade 9 och dödade 1.
Dagens Sverige är en sorglig kopia av 1990-talet. Jag frågar mig bara varför? Glömmer vi så snabbt? var det så enkelt att ramla tillbaka?
Och vad har hänt med alla som engagerade sig då? På 1990-talet sa folket till slut ifrån. Nu verkar vi lida i det tysta. Är det såhär det ska vara?
Kanske har svenska folket nu 20 år senare köpt Birgit Friggebods lösning på problemet: We shall overcome
Kommentarer
Postat av: Mart
Indiepopen var också bättre på 1990-talet. Och min kropp fungerade också bättre.
Trackback
